Idag var en vanlig svensk vinterdag. Den milda temperaturen bildar blöt tung snö och slaskiga vägar. Solens strålar har gömts sig bakom gråa tjocka moln som nu har börjat fälla sporadiska snöflingor.
Dagen innan var jag hos tandläkaren för en ordinär årskontroll. Tandläkaren ställde frågor om mina allergier och kontrollerade min anamnes för hälsodeklarationens skull. Sedan undersökte hon mina tänder och bokade en tid för tandstensborttagning som ägde rum dagen efter.
Jag kommer fram till kliniken i god tid och sitter väntandes på en tandhygienist. Efter ett par minuter hörs en ungdomlig manlig röst ropa ut mitt namn så jag ställer mig upp. Jag möts av en ung man som fyrar av ett smittande brett leende medan han skakar hand med mig. ”Förlåt om jag slaktar ditt namn där”, sa han muntert.
Jag har aldrig känt mig så avkopplad på en tandläkarstol förut. Han har en speciell aura som sprider säkerhet och glädje, något som inte är så vanligt förekommande. Han pratar på ett ungdomligt språk om hans yrke som tandhygienist, hur han gillar att arbeta på egen hand, ”för då kan man ju prata om vad som helst med patienten (t.om. om TV-spel) utan att en tandläkare bevakar en”!
Vi kom så småningom in i samtalsämnet om utbildning och jag berättar med nöje att jag vill läsa tandläkarprogrammet i höst. Hans breda leende gjorde återinträdning och vi pratar om anledningen till varför vi vill arbeta inom tandvård. Han nämner även att han vill ge sig på Högskoleprovet en gång till och frågar mig om råd. Jag berättar att jag satsar på Högskoleprovet för att komma in på Tandläkarprogrammet här i Göteborg men att mitt resultat än så länge inte är adekvat. Han gav mig rådet att söka in till alla lärosäten, inklusive Umeå för att först komma in (jag kommer in på Umeå med mitt 1,4). Senare kan man i efterhand byta lärosäte. Det är ett råd som jag definitivt kommer följa!
Det som är fascinerande enligt mig är den värdefulla karisman som han utstrålade. Hans ungdomliga sätt att prata gör att det känns som om man pratar med en nära vän, samtidigt som han håller det på en professionell nivå. Jag har haft turen att alla tandvårdspersonal jag träffat hittills har varit tillmötesgående vilket kan vara en bidragande faktor till mitt intresse för tandvård. Däremot tycker jag att vi behöver fler personligheter som honom, speciellt när det råder tandvårdsrädsla bland många. Den här tandhygienisten har blivit min förebild. När jag blir tandläkare ska jag bemöta mina patienter med samma leende och passion. Ett leende kan verkligen göra stor skillnad.
Kevins tandläkarblogg 